Ja, den frågan är det jag som ställer. Svaret måste bli ja !
För 12 år sedan blev vi, Kristina och jag med hund. Efter att ha läst på vilken ras som var lämpligast kom vi fram till att Bichon Frisé var bäst, fäller inte och var allergivänlig. Vi besökte Gun på en kennel i Kolartorp, Haninge och gjorde upp om att köpa en valp. Så kom den dagen då vi skulle få välja en valp, en tik hade vi bestämt. Gun ställde oss på gräsmattan och kom ut med 6 vita ulliga saker. De kravlade omkring, en vinglade mot Kristina medan en annan satte fart rakt mot mej tills hon lade sig på min fot! Där och då uppstod en ögonblicklig förälskelse som sedan skulle växa till en reservations- och kravlös kärlek. Xanadu white pearl var namnet, men hon kom att kalls för Sanna. Plus en del andra kärleksfulla namn..
Den första tiden hemma gick åt till att få henne rumsren, det tog ett tag, men sedan var det inga problem. Vi gick långa promenader och hon rastades regelbundet. Det visade sig snabbt att hon var en stark liten hund som orkade mycket. Hon fick tidigt går runt i Tyresta, en plats som hon kom att älska. men även svåra stigar i skogarna runt Getå, en lång vandring över stock och sten till en fäbodvall i Äppelbo, Inga problem, hon travade glatt på i mina hälar! Hon blev aldrig trött eller gnällde.Att åka buss och tunnelbana var heller inga problem, hon fann sig i allt.
Enda problemen de första åren var att hon lätt blev åksjuk, trots det älskade hon att åka bil. Hon visste när det var dags för en utflykt, tog vi fram en liten röd skål, vatten flaska termosen och ryggsäcken, då visste hon! Hon for runt som en virvelvind, svansen viftades så man trodde den skulle lossna. Ja, ett under att den satt kvar, hade vi varit och handlat, eller när jag kom hem från jobbet var det samma sak, ena änden skällde, den anda viftades det vilt på. Hon rusade mellan ytterdörren och sin korg i köket flera gånger. Fem minuter eller två timmar, det spelade ingen roll, glädjen var lika stor. Pussas skulle det också, den lilla rosa tungan for fram över näsan på en.
På kvällarna låg hon helst i mitt knä, gärna på rygg. men hon låg hon gärna hos matte i soffan. Huvudsaken var att hon fick var nära någon av oss. Nätterna i sängen så klart. visst, hon blev bortskämd men det var skönt att känna den lilla kroppen, antingen i knävecket eller framför bröstet, så nära som det bara gick!
Andra hundar och människor gillade hon inte, förutom den närmaste familjen. " Moster Siv" var favoriten med "morbror Olle" som klar tvåa. Där fick alltid torkad lever, hennes favoritgodis. Vi kunde säga: gå till Siv så får du godis och hon skulle sprungit direkt dit om hon fått, visserligen bara ca 150 m, men ändå!
Mia var också en favorit, hon blev glad när vi åkte dit, men när vi ringde på dörren och hon öppnade, då kom hon ihåg vad otäckt det var! Klippa klorna var inget hon tyckte om, men Mia var suverän på att fixa det. Sanna var alltid så vit och fin när vi hämtade henne, pälsen var tvättad och fönad och hon doftade så gott.
Åren har gått fort, och vi har haft världens bästa kompis, men åren tar ut sin rätt och den här sommaren blev hennes sista. en tumör upptäcktes i magen, till en början godartad, men den senaste tiden har den växt och blivit hård. Sanna har inte ont, men vi märker att det börjar bli lite känsligt att känna på knölen, den har växt och blivit hård. Vi vill att hon ska få sluta med värdighet och medan hon ännu är utan smärtor.
Därför blir dagens resa till veterinären den längsta och tyngsta resa jag - vi- har gjort. Om en vecka kommer jag att ta hennes aska och strö den över Årsjön i Tyresta, en plats där vi fikat så många gånger och njutit av den vackra naturen.
Det är tur att jag skriver det här på datorn och inte med papper och penna, för då skulle ingen kunna läsa vad jag skrivit, stilen skulle vara darrig och papperet alldeles uppblött av mina tårar...
Sov gott i din himmel vår älskade vän, saknaden är gränslös!
2 kommentarer:
Ni gör helt rätt. Hon slipper lida och ha ont. Jag önskar vi fick träffa henne en sista gång.
Jag minns så väl när hon var en liten vit tuss till valp. Hon var (är!) så sanslöst söt så vi kunde inte gå många meter med henne utan att folk ville klappa henne och titta på henne när hon for runt, runt som ett yrväder på gräsmattan.
En gång när jag satt med Sanna I famnen utanför Ica där mamma var inne och handlade, så var det inte en enda som kunde gå förbi uran att fråga "Ar det en riktig hund?" "Får vi klappa?". Hon såg ut som en liten leksakshund med sin kritvita, lockiga päls, små runda, svarta ögon och den lilla, lilla lakritsnosen. Obeskrivligt söt! Jag är så offantligt ledsen att det som ska ske måste ske. Men jag är glad att hon slipper ha ont och lida. Många, många kramar till er alla tre! /Måna
Usch så hemskt, men ändå nödvändigt. Att behöva skiljas från en kär vän, men när man märker att de lider så är det bara egoistiskt att inte ta beslutet.
Lilla Sanna som till en början var väldigt sval och rädd för mig, hon lärde känna mig bit för bit tills att hon vågade sig fram mer och mer (det hjälpte säkert till att jag brukade leka Frolic-leken med henne). Otroligt söta Sanna, ofta med huvudet lite på sned som för att säga något. Springandes till Siv för att få lite levergodis, sittandes i husses knä vid matbordet och vilande med käken mot bordet.
Jag vet hur det känns att skiljas från ett husdjur, det är mer än så - en familjemedlem. Min första hund, Krusse, kom hem till oss när jag var 6 år och han stannade tills jag just muckat från lumpen som 20-åring. Den dagen grät vi alla, men han fick leva ett långt och fritt liv, liksom Sanna. Tycker ni gör rätt som sprider ut askan i Tyrestas skogar, där har Sanna tillbringat mycket lycklig tid tillsammans med husse och matte. Nu får hon sällskap av skogstamefanerna och ni kan gå dit och minnas alla vackra stunder ni har haft tillsammans.
Sköt om er, tänker på er extra mycket idag!
/Svante
PS. Jag vet att Oscar och Simon hälsar, de älskade Sanna också. DS.
Skicka en kommentar