Det är mitten av oktober, milt och fuktigt ( ett finare ord för regn..) Träden har fortfarande lysande färger kvar på grenarna, även om det blir färre för var dag, några är helt ännu gröna. På många ställen ser marken ut som den vore täckt med färggranna mattor. Har ni tänkt på hur lönnlöven kan skifta i alla möjliga nyanser?
De får gärna ligga kvar och lysa upp tillvaron när vi går mot den gråa och dystra november.
I helgen som var tillbringade jag i Norrsundet, dels för att se en fotoutställning, fantastiska foton av Maria Wijk, dotter till en klasskamrat som det också var roligt att träffa, fadern är också en gammal bekantskap sedan men också en f.d arbetskamrat. Lustigt, jag har tre vänner- kvinnor- på facebok som är duktiga naturfotografer, det finns naturligtvis fler i Sverige.
Norrsundet och höstfärger, jag tog en promenad ner till Verket, den del av samhället jag bodde på mellan 1968-80. Då, en levande del med många arbetarbostäder, nu en djungel i färgsprakande färger. Det gick knappt att se gatan där jag bodde. Den var bara en smal asfalterad stig omgiven av buskar och sly. En tall fanns kvar så jag kunde se var mitt hus stod, på andra sidan stora vägen såg jag en del av en gatubelysning, det enda tecknet på en civilisation... Naturen är snabb att ta tillbaka det människan lämnat.
Några hyreshus fanns dock kvar, tydligen ska två rustas upp, det tredje som kallades för mesosten en gång p.g.a sin gulbruna färg såg välmående ut med sina hyresgäster. Det är ett av tre hus byggda i sten, de andra , Sista styvern och Pölsan är borta. I det sistnämnda bodde jag. Det huset var yngst, från 1960 tror jag. De skämtsamma namnen fick de av att hyrorna var så höga att folk bara hade råd att äta pöls. I ger fel på den maten dock! Styvern, det huset skulle fått en våning till, men pengarna tog slut, de räckte bara till vindskupor. Om detta är sant vet jag inte, men det sades så i alla fall. Ett utslag av folkhumor kanske.
På verket fanns ju både fabriken och sågen, nu är båda nedlagda, mycket är rivet men ännu återstår många byggnader. Men tyst är det, ingen rök från fabriken, inga truckar som kör fram och tillbaka med pappersmassa eller virke, inga lastbilar med timmer eller tågsätt som ska växlas. Inga människor på väg till och från jobben i industrin.
Men om man står alldeles stilla, blundar och lyssnar noga så kan man i minnet se och höra ett levande samhälle med människor som levt och arbetat här och trivts med varandra och den trygghet som fanns då, i vetskap om att det alltid skulle vara så.
Men till slut kom verkligheten ikapp, alla illusioner försvann, och all tillit till företag som man trott på.
Det är något som man säkert känner igen på många orter runtom i Sverige, i Bengtsfors, Säffle, Trollhättan
och nu Hallstavik. Det enda ställe det går åt andra hållet är Norrland, tidigare så hårt drabbad av utflyttning. Där finns hopp - och arbete i gruvnäringen. Men med ett stort problem, bostäder. Inte blir det bättre när halva Kiruna måste flyttas.
Om regeringen vill satsa som kan det bli fart på gruvor i Bergslagen också. Grängesberg t.ex. Men då måste det till en bra infrastruktur, järnvägarna måste byggas ut, förhoppningsvis till Gävle som har en bra hamn.
Så allt är inte nattsvart, men det tar tid och man måste våga satsa för att skapa jobb. Vågar -och vill- regeringen? Undrar vad näringsministern tycker och tänker? Men hon är ju mest intresserad av att göra C till ett liberalt parti. Av det gamla folkrörelsepartiet återstår bara en fyrklöver, dags att byta ut den mot en svamp, av Stureplans modell....
Nu är det fredag, dagen avslutas med en god middag, pannbiff med lök, blomkål och potatis. Samt ett glas Graham Beck, gjord på pinotagedruvan. Tyvärr sista gången då Vin& sprit slutar med den sorten.
Hänsynslöst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar